Minnen från förr

Hej igen. Senast vi hördes hade Cecilia och Anders anslutit och vi är nu sju personer ombord. Trevligt med nya trevliga bekantskaper varar tre är syskonen Koch. Alla vana seglare. Vi har en fin segling från Porto Santo med en slör i lagom vind. Nytillkomna styr och ser ut att njuta av att komma ut på stora havet – även om klippbad föredras.

Anländer till fin marina på östra udden på Madeira. I och med detta är en av mina cirklar slutna. För 42 år sedan satt jag i sittbrunnen efter 14-dagars segling i hård vind på Biscaya som sedan övergick i förundran över att kunna bada med 4.000 meter vatten under sig på väg till Madeira. Dom 14-dagarna var planerade till fyra med målet norra Spanien men på grund av stormar, dimma och mycket sämre navigationsutrustning på den tiden hade vi beslutat att lägga om kursen och segla direkt till Madeira och leva på de 4 sorters konserver vi hade med oss. Så nu satt vi i Cocktails (båten för 42 år sedan hette så så ni förstår vilken syn på livet vi hade då) sittbrunn klockan tre på natten och drack en kölsvinskall öl = 23 grader. Njöt av att se alla husen längs de kilometerlånga sluttningarna, som alla hade någon form av lykta som lös i nattmörkret. En oförglömlig syn i natten och min känsla var stark utifrån att nu var äventyret verkligen på gång och vi unga grabbar gjorde och upplevde något unikt. Att nu 42 år senare få komma seglandes till samma ö är en ynnest med lika starka känslor att man är lyckligt lottad som får uppleva allt detta.

För att fullfölja ”reprisen” av första gången då vi hyrde bil och utforskade ön hyrdes även denna gång en bil. Något modernare med AC och lite mer tryck i motorn, packade vi in oss alla 5 (Elisabeth o Peter hade nu flygit hem för att ”cykla på Italien” – lycka till och ta det lugnt i backarna utför. Första dagen körde vi längs södra kusten till Funchal och vidare längs mysiga små kastbyar där både förfriskning och mat intogs med havet som utsikt. Hemvägen tog en lustig vändning som gjorde att vi fick uppleva lite extra mycket av ön. Eftersom Micke är snabbare som navigatör till havs än med karta i mobilen hamnade vi i en lång uppförsbacke som aldrig tog slut. Först efter 1.600 meter i höjdskillnad planade vi ut och var då uppe i molnen och med 12 grader i luften. Landskapet liknade Öländska hedarna med låga karga buskar. Om uppför var spännande så var nerför ännu mer likt Gröna Lund, Liseberg och Tivoli – allt på en gång. Med tjutande motorbroms och hårt tryck på bromspedalen kom vi ner till den trygga havsnivån igen och kunde blicka ut över havet. Lovar att alla drömde om möten på smala serpentinvägar den natten.

Längst ut i nordvästra hörnet av Madeira där hel Atlanten brakar in med full kraft finns det några klippformationer där havet trycks upp och sprutar med full kraft rätt upp i luften. Detta upplevde vi för 42 år sedan och ville visa Linda, Cecilia och Anders och pratade oss varma om detta ruskiga naturfenomen. In i bilen igen och iväg på ännu smalare och krokigare vägar och långa tunlar genom bergen på nordsidan. Till skillnad mot södra sidan är denna kust rasande brant, grön av all växtlighet och svårtillgänglig = inga hamnar eller stränder att lägga till vid. Väl framme vid Ponto Moniz var vi tvungna att kolla kartan både en, två och tre gånger. Vad hade hänt???? Den råa naturen med stormande vågor hade nu förvandlats till ett futuristiskt, turistiskt bad med saltvattenspooler, strandbarer och en massa turistbussar som släppt lös allt sitt innehåll som nu skrattade, solade och dök i de underbart blåa lagunerna. Lätt förvirrade letade vi runt – Micke och jag – och tillslut hittade vi några ynkliga hålor där vattnet lugnt guppade upp och ner. Snabbt ändrat mindset – på med badbyxor och ner i böljan den blå som alla andra för att sedan få lite god mat och en efterlängtad kal öl (för alla utan chauffören som fick sitta där med torr strupe och längta).

På hemvägen njöt alla av det fantastiska sceneriet med frodiga växter, branta klippor och små byar, Stannade till och åt musslor och kunde summera två intressanta dagar längs vägarna på Madeira varav en del var sig likt och en del helt nytt och spännande.

Bunkrade och klara förutom vatten var det avresedax mot resans etappmål Lanzarote. Men eftersom vi varit ute på Madeiras vägar i två dagar hade vi missat att just denna morgon skulle vattnet stängas av i några dygn. Paniken nära då tre dagars segling väntade och med futtiga 100l i tanken. Men en rutinerade skeppare och en välutrustad båt löste även detta dilemma galant. Startade upp watermakern och vipps hade vi 100 liter ytterligare och möjlighet att producera mer efter behov.

Med 280 nm framför oss med en halvvind och sidsjö lämnade vi Madeira och denna gång tror jag inte att jag kommer tillbaka seglandes. Men kanske Madde och jag dyker upp här någon gång i framtiden. Återstår att bestiga högsta toppen på över 1.800 meter men det tar vi en annan dag. Just nu är siktet inställt på att komma till Lanzarote och Kanarieöarna där starten för etapp 2 sker i november, det vill säga överseglingen över Atlanten. Mer om detta i nästa resebrev.

Tack för mig så länge så hörs vi från Lanzarote
// John – Chaufför och fördecksgast